Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.
Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.
 |
| Höll konstant 4 km/h över hastighetsgränsen. |
I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.
Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.
Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"
Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.
Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!
 |
| 2:orna i mixedklassen. 5:36:19 Solvikingarna Lag 1: Mattias Jonson, Olle Dahlberg, Anders Öhgren, Johanna Adolfsson, Jonas Carlsson, Helena Wallin, Elisabeth Sundemann, Björn-Erik Norrman, Joakim Röstlund (Andreas Magnusson saknas på bilden). Foto: Jonas Boman |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar