På besök i verkligheten.
Som sagt har jag drabbats av sjukdom. En förkylning - no more, no less. Snuva och allmänt hängig. Ingen feber eller halsont. Jag skulle kunna sticka ut och jogga en bit tror jag, värre är det inte. Så det är förhoppningsvis inget förödande för marathonformen - även om jag känt mig riktigt risig sista två morgnarna. Men jag vilar idag även om det känns som att musklerna förtvinar ytterligare varje minut som går. Så det känns ovant att spendera en lördag helt utan träning. Tristess och rastlöshet, hänga lite tvätt, äta lite lunch. Kan man vänja sig vid att leva så här, så som förmodligen de flesta människor lever. Eller är jag en träningsnarkoman som behöver rehab? Vettefan men så här är det nu i alla fall. Dassigt väder ute men jag skulle ändå inte ha nåt emot att dra ut och köra 8x1000.
Hoppas ju att det här är vilan som jag inte skulle vågat om jag inte var tvungen. Men samtidigt hoppas jag inte alls för jag tror inte på försynen. Saker blir som de blir. Som jag ser det kan det gå på tre sätt: Bra, dåligt eller mittemellan. Hur som helst så blir ju dramaturgin i Mattias-marathon-äventyr lite mer intressant med detta bakslag. På sätt och vis kan jag inte vara missnöjd med säsongen även om sista tävlingen skiter sig. Dessutom öppnar det ju för en uppföljare - "NYCM 2012 - the comeback".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar